Hur det började
Kategori: Början
Jag och mitt knä, vi har en historia ihop. Vi är oftast kompisar, men lika ofta är vi ovänner. Problemet uppstod när jag började gå från att springa korta och långsamma rundor. Till att ta mig över 15 km gränsen. Som ett brev på posten en vacker dag, började knät krångla. Vad gjorde jag då denna dag. Jag sprang backintervaller, långa ”härliga”, förbannat jobbiga sådana. Uppför skidbacken i stan. Sedan den dagen, har jag aldrig mer tränat backintervaller. Anledningen är helt enkelt att jag var livrädd för att paja något mer! Jag säger till folk att jag inte gillar dem, men sanningen är, jag gillar backintervaller, jag vågar bara inte. Smärtan den dagen var något fruktansvärt. Som om någon stuckit en kniv i knät och vred den 10 gånger om. Morloken och full av smärta gick jag hemåt.
Hemma satte jag mig ner och googlade. För alla vet vi vel att MR Google har ALLA svar… Kanske inte, men jag hittade en hel del. Löparknä, löparknä och lite mer om löparknä. Kan det vara löparknä jag hade? Frågorna vad många, men ”symptomen” verkade stämma. ”Kraftig smärta på utsidan av knät”. Ordination: Vila! Men inte tusan hade jag tid att vila! Jag hade ju flera tävlingar inbokade.
Vilade ett tag. Körde ingång igen men såg mig besegrad. För ca 1½ år sedan (Mars 2014) gick jag till läkaren, en läkare som lyssnade på mig. Knät röntgades och de såg en liten svullnad i en slemsäck. Remiss till Magnetröntgen. Och redan 2 veckor senare låg jag där i tunnan… Resultatet: Ingen konstigt alls. Läkarens diagnos: Löparknä, hem med recept på Diklofenac och ordination att vila. Thats it. Ingen koppling till ortoped eller något annat. Bara bye, bye! Du får reda ut det här själv.
Käkade tabletterna, började träna igen och sökte upp hjälp på kära Mr Google. Började tejpa knät med Kinesiotape och tyckte det hjälpte, men kan ha varit inbillning. Kom i mål på Kullamannen smärtfritt men Göteborgsvarvet var de sista kilometerna en ren plåga. Men i mål tog jag mig. Hög på värktabletter och tejpad. Vilade och körde igång igen. Hade den bästa sommaren någonsin gällande löpning. Broder och jag åkte ner till Mölle och sprang, Jag sprang längs med kusten i Halmstad (inte riktigt smärtfritt, men det ignorerar vi). Kort och gott. Allt funkade så jäkla bra! Full fart fram tills i September, då knät började igen. Vilade nästan 100% hela Oktober, November och December. Igång igen, och tänkte att du ska jag söka egen hjälp! Fick tid hos stans bästa fysioterapeut i början på Januari 2015. Snett bäcken, låsningar, rörliga knäskålar mm mm. Listan blev lång, men något löparknä sa han att det inte var. Höften korrigerades, fotleder rätades ut, knän knakade, nålas sattes både här och där. Tillbaka efter 2 v fr nästa behandling. 1 månad efter först besöket, 100% smärtfri! Jippi tänker lilla jag, nu kör vi! Ökade distansen, men efter 12 km kom smärtan tillbaka igen. Vilade lite, körde igång igen. Och har sedan dess kunnat springa på som aldrig förr. Knäskydd skaffades på ordination. Tejpen skrotades och jag valde att enbart springa trail. Allt har funkat ruskigt bra. Tills den 26 Augusti 2015.
Lite olika sett jag testade tejpa.
Har ni orkat läsa hit, då är ni med på min resa. För det är nu resan börjar. Mot att få ett hållbart knä som någon gång vill ta mig runt ett Marathon. Mitt namn är Malin, mitt knäs namn, ja det är inte ens värt att nämna. Men det är vi som bråkar, och det är vi som måste bli sams. Häng med på vår resa tillsammans. Vägen mot ett smärtfritt löpande, vägen mot att kunna springa Marathon!
